Elinor

Min största idol, eller förebild kanske, har i många herrans år varit Anders Linder. Det började med att han spelade saxofon i ett avsnitt av "Vintergatan 5A" för ca 12 år sedan. Sedan har jag sett honom live några gånger i olika konstellationer, med bandet Prima, Sveriges Jazzband å Carl-Axel Dominique bland annat. Jag tycker att han är bäst. å så ere ba. Povel Ramel är också bäst. Tänk att han lirar en Povel Ramel-låt med mig då! Det här klippet är från december 2005, en riktig höjdpunkt för mig. Men det kliar lite i fingrarna att se det, jag skulle vilja sjunga den nu med honom och släppa loss som bara den! Både musikaliskt och på scen! För visst är jag lite stel, axlarna upp till öronen liksom. Jag kommer ihåg hur nervös jag var i och för sig. Tihi!

Jag börjar ta mig i kragen och gå igenom saker här hemma nu. Det börjar ju bli dags snart, att sticka iväg. Jag ska flytta till Frankrike i några månader, och sticker den 27e januari. På många sätt känns det helt fantastiskt, men jag kan samtidigt inte låta bli att känna att det är något av en avstickare jag gör. Jag vill ju ha en riktning med allt jag håller på med... Det känns som att jag tar en break, en nystart, ett sidospår. Och på nåt sätt kanske jag tycker att det är fegt. Samtidigt är jag modig som vågar plugga franska där... Jag kan ju inte mycket alltså!

När jag rotade runt hittade jag gamla filmer från gymnasiet. En av dem är den här, från ettan på rytmus. Med ledning av en skön speciell lärare jag hade som hette Maria Johansson satte vi upp en körkonsert med Kent-låtar. Här är den låten som jag sjöng, tihi. Jag minns hur allt kändes då... Pirret, plugget, osäkerheten. Tycker ni att jag låter annorlunda då mot nu? Det är ju nästan 10 år sedan... (!!!)

Jag och mina två bästa vänner Nina och Kevin firade nyårsaftonen ihop. Det var så himla mysigt. Nina gjorde ett frågeformulär och undrade flera saker om året som gått, vad jag var stolt över var t ex en fråga. Svaret blev att de båda två var där och ville fira nyåret med mig. Jag var så glad. Mina två närmaste pussgurkor var med mej!



Ja, vi måste hoppas och försöka! Annars kan vi ju lika gärna gå å dö. Det har Abba baskemej rätt i.