Elinor

Doris är borta. Solen kommer aldrig att kunna le mot mig som den tidigare har gjort, och min värld kommer aldrig mer att bli densamma. Doris var en humoristisk stolt tjej som hade mycket upptåg för sig. Hon älskade ballonger. Hon brukade bolla med dem, skjuta dem framför sig med nosen och ha sönder dem till slut för att få en ny. Hon tyckte också mycket om att bara ligga i solen och hålla i den lilla ballongflärpen. Hon tyckte om stenar, att slicka på dem, rulla dem och rulla på dem. Helst bära på dem också, men det försökte vi med att hon inte fick...
Hon tyckte också om att "stoppa den i". "Den" är en leksak, och den skulle hon stoppa ned i olika saker. En sko, en kartong eller en låda. Hon låtsades liksom tappa ned leksaken i lådan. Hon skulle aldrig få för sig att lämna sina leksaker frivilligt till oss, hon var för stolt för det. Hon låtsades ibland tappa in leksakerna under sängen eller soffan om hon tappade tålamodet. För då kunde hon ju få skälla på oss, så att vi skulle komma och hjälpa henne att plocka fram leksakerna, och leka med henne.

Doris åt mycket fin mat. Vi kokade mycket olika sorters kött och fisk till henne. Broccoli tyckte hon om också. Och indisk mat, och yakiniku. Hon ville inte ha ostmacka utan att den var doppad i varm choklad om det fanns sådan, och om det var margarin på mackan var det inget snack. Cheeseburgare med cheddar-cheese-dip skulle det vara också. Utan dip gick det inte. De senaste månaderna fick doris kaviar på morgonen direkt ur tuben. En morgon försökte jag lura henne och ge henne Kalles kaviar, istället för Drott-kaviar som hon tyckte om, men det gick inte.

Jag saknar henne så att jag håller på att dö. Tack för tio fina år, Doran-Snoran. Jag kommer alltid att bära dig i mitt hjärta.